Jag tänkte passa på att skriva min förlossningsberättelse under tiden som min älskade son ligger och sover.
Söndagen den 13 april åkte vi till Haparanda för att hälsa på min häst som nu är hos fodervärden. Var så sugen på att rida och jag övervägde ett par gånger att faktiskt göra det men jag hejdade mig då jag inte tycker det är särskilt lämpligt att hoppa upp höggravid och riskera att kanske ramla av.
På vägen hem från Happis var jag så otroligt trött då jag stått hela dagen, så jag slocknade och sov hela vägen. Tror vi var hemma vid 23 tiden eftersom att vi även hämtade en bil. Då vi gick och la oss så minns jag att jag sa till Per ”undra när den här lilla bebisen tänkt komma ut?! I morgon beräknas ju graviditeten som fullgången även fast det är tre veckor kvar till beräknad. Men då kan den ju faktiskt komma när som helst”. Sen somnade Per. Jag låg vaken och kollade lite i mobilen, läste i gravidappen då klockan slagit över till 24.00 för då innebar det en ny vecka.
Låg vaken hela tiden trots att jag var sjukt trött, men eftersom jag fick så besvärligt sista tiden med bland annat graviditetsklåda (pga. Dåliga levervärden) så hade jag svårt att somna på kvällarna. När klockan blev 02.00 så kände jag som ett knäpp ”där nere”, precis som när man punkterar en vattenballong ungefär, och sen rann vattnet. Blev helt i chock eftersom det kom utan någon som helst förvarning. Inga sammandragningar eller mensvärk över huvud taget, förutom mensvärken jag haft veckan innan under en hel natt. Väckte i alla fall Per samtidigt som jag sprang på toa och sa att vattnet hade gått. Han blev lika chockad som mig.
Per började googla vattenavgång medan jag satt på toa, och ställde en hel massa frågor om det var färgat eller inte och så vidare. Det var det inte. Och inga sammandragningar hade jag heller. Men jag ringde in till förlossningen eftersom jag ju hade höga levervärden (skulle på nytt blodprov nästkommande tisdag) och hörde med dem hur jag skulle göra. De tyckte jag skulle komma in på en kontroll direkt. Då kom vi på att vi faktiskt bara packat bebis förlossningsväska men inte våra egna. För mig var det nästan omöjligt att springa runt och packa då vattnet sipprade friskt så fort jag gick från toaletten. Men Per sprang runt som en yr höna i stress.. Och jag hade hjärnstopp på vad vi egentligen behövde ha med oss. Kom dessutom på att vi inte ens packat upp babyskyddet ur kartongen, så det gjorde han i farten. Sen fick min pappa komma och hämta Tyson innan vi åkte.
I bilen på väg till förlossningen började jag få sammandragningar, väldigt oregelbundna och de gjorde inte heller särskilt ont. Tror vi var framme där vid 04.30 och det kopplade upp mig för ctg. Då hade jag för oregelbundna värkar och det var inte på g ännu. Så vi fick checka in på patienthotellet och jag fick lite tabletter för att kunna sova fram till klockan 13. Saken var ju bara det att jag inte kunde sova en enda minut under de timmarna och sammandragningarna blev kraftigare.
Klockan 13 på måndagen gjorde dem kontroll igen, tog blodprov och såna saker. Allt såg jättebra ut med bebis i magen. Ligger med värkar rätt länge för jag var öppen 4 centimeter i många timmar. Vid halv sju börjar jag andas lustgasen, ville inte ha så stark effekt så den var inställd på det lägsta hela tiden men det tyckte jag räckte gott. Inte för att lustgasen tog bort smärtan i värkarna men man fick något annat att fokusera på, dvs. att andas rätt i masken. Det tyckte jag gick jättebra, fick aldrig någon panik över smärtan i värkarna och lyckades andas lugnt hela tiden.
Vid klockan 20 var jag öppen 6 centimeter, erbjuds då epiduralbedövning men jag ville då avvakta lite eftersom jag var osäker om jag skulle ta den eller inte. Tyckte ändå jag klarade mig bra på lustgasen just då. Men där vid klokan 21.00 blev jag så otroligt trött på värkarna för då blev de väldigt intensiva och jag inte fått sova på jag vet inte hur många timmar, riktigt ont gjorde dem också så jag bad om epiduralen. Fick vänta en ganska lång stund på narkosläkaren och där ett tag trodde dem inte att jag skulle hinna få den. Men tillslut kom han och la bedövningen. Det var så otroligt skönt efter jag fått den då jag inte kände värkarna lika länge. De gjorde fortfarande lika ont men inte under lika lång tid. Fick ”vila” lite från de värsta och jag fick helt nya krafter igen kändes det som.
Därefter öppnade jag mig rätt fort ändå. Klockan 22.55 fick jag första krystvärken och jag börjar krysta. Detta gjorde ont på ett helt annat sätt, det var skönt att äntligen få krysta och vad naturligt det kändes, går inte alls att hålla emot. Upplevde att detta gjorde betydligt mer ont men som tur var gick det väldigt fort. Efter ca två-tre krystvärkar bad barnmorskan mig att hålla tillbaka trots att det tröck på riktigt ordentligt. Kommer ihåg att hon berättade tidigare att jag skulle hålla tillbaka, hur svårt det än var när hon sa till, just för att minska risken för att spricka. Och gud vad jag fick fokusera för att hålla tillbaka, men det gick bra. Nästa krystvärk tog jag i ordentlig och då kom han. Klockan 23.03 den 14 april 2014 föddes min älskade son. Han vägde 2950 gram och var 48 cm lång. Charlie Mikael Sandberg
